Sjukhusbesök nr 2

Framåt eftermiddagen fick jag mer och mer ont i min fot. Ja inte enbart i den opererade tån alltså, det gjorde minst lika ont i de friska tårna. Trots mitt envisa högläge så har foten alltså svullnat. Och de korvar med gasbinda mellan tårna som stödjer upp tån tvingarr ihop de andra friska tårna. Alldeles ihopklämt alltihop, inte skönt alls.

Funderade på om jag skulle lätta lite på lindningen här hemma, men blodigt och dant och det känns inte bra att göra en sån sak själv. Jag slog en signal till sjukvårdsrådgivningen och hon ringe i sin tur till närakuten i Uddevalla och pratade med en ortopedsjuksköterska. Jag var välkommen ner för att få det kontrollerat. Behövde nog inte få det kollat av läkare utan bara av sköterskan hade hon sagt i luren.

Eftesom Kricke var iväg och sprang linkade jag till bussen och åkte ner till sjukhuset. Där gick jag till luckan och förklarade läget. Jag fick beskedet att jag skulle ta en nummerlapp för att träffa en sköterksa som bedömer om man behöver hjälp. Detta skulle jag alltså göra trots att hon per telefon redan gjort bedömningen att jag skulle komma ner. Suck! jag hade inte tagit med mig min bok heller, dumma jag trodde att det skulle gå snabbt.

Fick träffa sjuksköterskan efter ganska kort stund, men sen blev jag sittande i väntrummet nästan en timme innan jag kom in. Väl inne på rummet var det en undersköterska som tittade på foten och hon vågade inte lätta på bandaget utan att läkaren var med eftersom hon inte visste tanken bakom lindningen med gasbinda mellan tårna som stöd. Ortopedläkaren hade naturligtvis fullt upp också. Han brukar vara snabb sade hon, men jag kan inte säga någon tid för kommer det en fraktur med benpipor som sticker ut så går det före dig. Självklart förstår jag det.

Lade mig där på britsen och förbannade mig själv ännu en gång för att inte ha tagit med boken. Magen kurrade eftersom jag inte ätit, ja skulle ha lagat mat tills Kricke kom hem från löpningen, men så blev det ju inte. När jag hade legat på rummet i kanske 5 minuter så öppnades dörren och in kommer läkaren. Jippie! Han tog av hela förbandet och när han gjorde det så stack det och pirrade från foten upp til knät. Det hade suttit åt så hårt att blodet inte hade kunna flöda ordentligt. Det var befriande att få bort det.

Såret började blöda igen när han tog bort omläggningen. Sedan gick han iväg och hämtade förbandsgrejor och en sjuksköterska. Kan också meddela att det inte var lika skönt att sätta dit omläggningen igen när man inte längre var lokalbedövad. AJ, aj, aj! Det gjorde väldigt ont. Men det kom på plats i alla fall. Väl klar hämtade Kricke mig, han hade ganska nyss kommit hem från löpningen. Så väl hemma igen lagade jag mat medan han duschade. Sen var det väldigt gott med mat.

Nu sitter jag här igen med foten i högläge och bloggar. Ska knapra lite tabletter strax så jag kan lägga mig och kanske få sovit något inatt. Är det inte hosta som håller mig vaken så kanske det blir smärtan. Men jag hoppas jag kan få komma till ro. Ska pallra upp i fotändan med kuddar så jag kommer upp i högläge. Blir jobbigt om jag måste pallra upp under ryggen också bara. Det har jag fått göra för hostan några nätter nu. Men jag kan ju inte sova som ett fällkniv på väg att slå ihop heller. HUr skulle det bli?

Omläggning nummer 2